Comeback 2015
Denna höst har inneburit en comeback. Efter att i 1,5 år haft problem med min rygg och baksidor vände allt för bara några månader sedan. Fram till dess har jag flera tusen kronor på naprapater, kiropraktorer, massage och även en screening av kroppen. Inget har hjälpt i det långa loppet utan problemen har ständigt varit återkommande. Har ändå fortsatt att köra distans och till slut kunnat tävla men utan att ha någon riktig snabbhet. Två Stockholm Marathon har gått åt fanders när baksidorna givit upp alldeles för tidigt men som den envisa gubbe har jag tagit mig i mål ändå. Jag har fått se konkurrenterna bli bättre och bättre medan jag har varit på väg åt andra hållet.
I september skulle jag köra Berlin Marathon men uppladdningen var allt annat än perfekt. I mitten på juli efter i sista tävlingen under en tävlingsturné på Öland och Gotland stukade jag foten. Jag fick inte belasta foten och fick träna vattenlöpning och cykel. Det är inte ett dugg kul kan jag lova. Hade ångest varje gång jag skulle ge mig iväg till gymmet/badhuset. Vem tränar inne frivilligt? Under denna period tog jag kontakt med min fd kollega Kenta, som även är en mycket meriterad friidrottstränare. Han har hjälpt mig mycket genom årens lopp. Han har flyttat från Stockholm och är bara här nån gång i kvartalet så vi hinner inte ses så ofta men nu hade jag semester och kunde träffa honom direkt. Det fanns inte mycket att göra åt foten men han gav mig fyra övningar att göra för ryggen och baksidorna varav en övning hade jag gjort varje dag. Han är mycket noggrann så jag fick köra igenom övningarna under hans överinseende. När jag gjorde övning som jag då gjort varje dag i flera år ser han att den utförs fel. "Det är inte konstigt att du har ont i ryggen". En justering och på den 8:e dagen efter mötet med Kent släpper det i baksidorna. Här har min rygg knäckts och experterna har försökt hitta lösningar och den som ställer upp utan att tänka på någon profit är den som får min kropp att gå åt rätt håll. Nu hade även foten blivit bra.
Resan mot Berlin blev dock än mer krokig när jag efter två veckor där jag stegrade mängden och äntligen kunde börja nosa på kvalitetsträning igen i form av tröskelpass kom nästa bakslag då jag blev sjuk. En vecka till försvann och till sist var det två veckor kvar. Kenta fick styra träningen efter sitt lyckade ingrepp tidigare och han tyckte att vi skulle experimentera och inte dra ner på träningen alls och dessutom enbart satsa på tröskelpass. Mina vader hade svårt för att börja med kvalité igen. Efter att i 1,5 år ha släpat mig fram landade nu foten rätt och vadmusklerna verkade ha förtvinat. Beslutet blev att springa alla pass som inte var tävling eller kvalitétsträning i skor med hög drop. Hann med tre tröskelpass på fem dagar och skulle hinna med det sista passet två dagar innan race men vaderna återhämtade sig inte mellan det tredje tröskelpasset och det tänkta fjärde, som blev inställt. Drog ner mängden de sista två dagarna.
Berlin visade upp en kylig morgon på tävlingsdagen men har vanan att springa kalla lopp. Värmde upp och kissade enormt mycket. Kom bra in i fållan. Fick starta i grupp A bakom elitfältet där det krävdes sub 2.20 för att få stå. Kom iväg helt ok och försökte ta det lugnt men var förvånad att kroppen kändes så bra. Det lustiga var att jag blev kissnödig nästan direkt. Det har ALDRIG hänt under ett lopp. Flera tankar flög genom huvudet. Skulle jag kissa på mig? Stanna? Eftersom uppladdning var så kass hade jag inga förväntningar alls på loppet. Hade en förhoppning att klara 2.40 med tanke på att jag gjorde 2.42 i New York 2013 och det var mitt sämsta maratonlopp på år och dar med en krampande mage så det kunde inte gå mycket sämre än så försökte jag intala mig själv. Eftersom tiden ändå inte skulle vara nära sub 2.35 och ändå längre från pers beslöt jag mig för att stanna efter 12 km för att slippa stanna senare och bli stel. Vaderna hade gett upp efter 11 km vilket var bättre än väntat utifrån mina träningspass innan loppet men det drabbade min fart då steget blev stumt. Tappade min grupp pga stoppet men kom tillbaka lagom till gruppen bakom och hakade på dessa. Första milen hade gått lite väl fort men jag var väl lite exalterad över att kroppen kändes bra och sket lite i att hålla igen för i mina två senaste maraton gav baksidorna upp vid 24 resp 26 km och var beredd på att det skulle hända nu med. Ha kul så länge det varar var mitt motto. Till min förvåning höll baksidorna. Fick höja målsättningen till att klara min tid från Stockholm Marathon från i år som var 2.38. Höjde sedan målsättningen allt eftersom och mot slutet krigade jag för sub 2.35. Jag hade sagt innan att gör jag sub 2.35 har jag gjort det fantastiskt bra.
Mor, far och vännen/grannen Robert hejade på utefter banan och langade vätska vid två tillfällen så att jag fick lite energikickar. Steget blev tyngre men jag tappade inte alls som jag gjort i mina två senaste maratonlopp. Målgången närmade sig till slut och jag spurtade mot mål men höll på att kräkas och fick stå och hulka efter målgång vilket man kan höra på filmsekvensen från målet.
Tiden blev 2.33.15!!! Helt otroligt. 1,5 minut från pers trots alla problem. Jag var till och med rörd när jag vandrade gatan ner för att hämta ut mina överdragskläder. Känslan var att jag var tillbaka igen och att trenden har vänt. Kenta visade att det gamla takterna satt i och i min eufori geniförklarade jag honom. Höstens fortsatta tävlingar får jag återkomma till i ett annat inlägg :)
