Motionären mot eliten

Efter Hamburg Marathon fick jag nästan direkt flytta fokus mot Stockholm Marathon. Tävlingarna i mellanperioden har varit både upp och ner som ni kunde se i mitt tidigare inlägg med ett katastrofalt Göteborgsvarv. Lördagen innan Stockholm Marathon gjorde jag ett testlopp på 5000 m i Hässelby, som jag fick göra solo även om de andra i Hässelby SK Friidrotts långlöpargrupp krigade på i sitt tempo (gå med, se http://www.hskfriidrott.se/Web/MyGroupArticle.aspx?GroupId=31, finns flera ledare under ledning av tränare Rune Stjernström). Till min förvåning blev det min näst bästa tid veckan innan Stockholm. Antydde att formen inte var så dålig ändå. Gick in i veckan innan med stärkt förtroende och när jag började släppa på träningen under sista veckan kändes kroppen kanon. Gjorde ett sista tröskelpass på band i onsdags men det blev ett katastrofpass för Eriksdalsbadet hade inte dragit för gardinerna ända ut så solen hade legat på löpbanden. Var som en bastu och pulsen stack iväg ideligen och jag fick sänka farten för att inte gå över tröskelpulsen. På slutet kom jag dessutom åt nån knapp och satte igång nåt program så jag fick stänga av och börja om de sista fem minutrarna. På kvällen fick jag dessutom kramp i båda vaderna och de var helt ömma på torsdagen två dagar innan race. Snackade med coach Kenta Clefberg som styrde om träningen så att jag fick köra korta dubbelpass istället för enkelpass både torsdag och fredag. Fredagen vaknade jag nämligen upp med öm rygg också, troligtvis efter inaktivitet pga vilan inför maran. Därför beslöt vi att jag skulle jogga lätt lätt på morgonen även på racedagen. Jag har bara gått nån kort promenad på racedagen tidigare. Följde råden till punkt och pricka och kände ingenting när det väl var dags för race.

 

Jag hade som plan att slå mitt banpers. Älskar att springa Stockholm Marathon men banan passar mig fruktansvärt dåligt. Mitt banpers är från år 2011 på 2.34.46. Eftersom det skulle bli mitt 10:e raka lopp skulle jag bara i mål och planen var att göra mitt egna lopp och strunta i vad alla andra hittar på. I starten hittade jag ett tempo där det kändes lätt lätt. De andra rusade iväg och det går nerför i början och jag klockade mina två kilometrar på 3.28 och 3.29 och låg då klart bakom klungan framför så de låg flera sekunder snabbare. Låg dock och malde på och kände mig lätt och var fokuserad. Kom ikapp klungan framför och funderade på att bara haka på men såg att ingen ville hjälpa Andreas Bergstedt, Trångsviken, att dra så jag gick upp och tempot var fortfarande lätt. På väg mot varvning stack en grupp i väg men jag låg i mitt planerade tempo så jag höll mig cool speciellt med tanke på att jag de två senaste åren har jag gjort riktiga plattlopp när ryggen och baksidorna inte har varit tipp topp. Tänkte att vi jobbar nog ikapp. Passerade halvvägs på 1.15.07 vilket var helt ok om jag ska slå mitt banpers. Försökte få lite draghjälp ute på Djurgården men ingen verkade särskilt intresserad. Fick dock en liten downperiod och en kille drog iväg och då vågade jag inte haka på utan låg kvar. Fegade lite för jag ville inte tröttna ute på Djurgården för tredje året i rad. Ville spara på krafterna till sista milen.

 

Tempot sjönk något men när jag närmade mig 30 trodde jag ändå på en sluttid kring 2.32-33 nånstans. Matade på och Västerbron var jobbig. Det blåste en hel del och det började väl ta ut sin rätt. Nackdelen med att dra. Mellan 35-36 när det börjar bli jobbigt gick de två i min grupp äntligen upp men då började vänstra foten rycka och ha sig precis som innan kramp. Har aldrig varit med om att få kramp under varken race eller träning så jag visste inte riktigt hur jag skulle tackla detta utan försökte kämpa på men det var ju sämsta tillfälle när jag började bli trött men å andra sidan är det väl då det kommer. Upp mot 39 började det även vid flera tillfällen att rycka i vänster baksida. Försökte hitta ett tempo där jag kunde ligga på utan att det ryckte så mycket. I efterhand när jag stämde av med coachen och min materialare Peter Broberg (Löplabbet Stinsen, ett besök rekommenderas) fick jag reda på att det är ett tag kvar innan krampen bryter ut när det börjar rycka så jag borde ha försökt att stå på mer. Får bli en erfarenhet att ta med sig.

 

Farten sjönk i alla fall rejält nu och jag får kriga på men är pigg i bollen. Det brukar jag aldrig vara i slutet på en mara men vätskelangningen har funkat perfekt och jag fullföljt planen med dricka för att klara värmen. Kommer in på stadion och försöker spurta men baksidan rycker ett par gånger och ser att tiden är klart sämre än vad jag trodde men fixar att springa in på 2.34.46, tangerat banpers!

 

Får placering 22:a totalt och 11:a på SM vilket båda är mina näst bästa placeringar. Många verkar ha haft det tufft med värme och vind men jag känner mig oförskämt fräsch även om det kommer lite krampattacker då och då. Mår lite illa också så jag sätter mig i skuggan och dricker vatten och snackar med Peter Broberg. Där och då får jag det som ibland kommer utefter banan och det är ett kort litet moment. Kommer att tänka på att jag förra sommaren när inget funkade med löpningen och kroppen bara var stel och gjorde ont hade planer på att avsluta karriären med att jogga runt mitt 10:e raka Stockholm Marathon, sen kom räddningen i form av coach Kent Clefberg som hittade problemet och jag gjorde ett bragdlopp i Berlin på hösten 2015 efter världens sämsta uppladdning (se tidigare inlägg om comebacken 2015). Vi har sedan långsamt byggt på i träningen för att vara i form till vårens maror och det har blivit ett personligt rekord och ett banpers. Herr Broberg som vet hur det har varit med bara problem i 1,5 år lägger en vänskaplig tröstande arm runt mig. Mitt moment varar bara någon minut precis som det är ute på banan men denna gång hände det inte där för att jag var så fokuserad.

 

Grattis till Isabella Andersson och Charlotte Karlsson som tog guld och silver i SM för Hässelby och Isabella kom även tvåa totalt bland damerna totalt efter baksideproblem i Göteborg för två veckor sedan. Grymt jobbat. Tyvärr var det för få Hässelbyare i SM-klassen så vi vann inte lagsegern då Jossan Ambjörnsson tyvärr tvingades bryta. Jag var tex ensam herre i den seedade gruppen bland Hässelbyarna så vi var tvungna att få alla damerna i mål. Vi borde ha haft en rätt bra chans på den segern. Jag kommer före Isabella Andersson i mål och blir för tredje gången bästa Hässelbyare (2011, 2012, 2016) och bland herrarna i Stockholm Marathon har jag nu sviten 1, 1, 2, 2, 2 och 1 under åren 2011-2016. Vem kommer att komma ihåg att jag var ensam herre i SM-klass i årets lopp om ett par år?

 

Nu ser jag fram emot Berlin Marathon i höst och hoppas att träningen flyter på i sommar så att jag kan få upp lite snabbhet. Skönt med över tre månader till nästa mara. Konceptet som jag har kört efter hela våren verkar funka för maraton iaf. Har dock en bit kvar till coach Clefbergs sambos och fd adepts svenska damrekord i Stockholm Marathon. Marie Söderströms 2.31.28 som hade räckt till seger totalt bland damerna och till en 14:e plats totalt bland herrarna i år och 4:a på SM bland herrarna. Finns en del för mig att jobba på med andra ord.

 

PS. I målfållan fick jag heja på Kjell-Erik Ståhl och ta i hand. Svenska rekordinnehavaren på maraton med 2.10.38 från 1983, två segrar i Stockholm Marathon och 70 lopp under 2.20 av 101 lopp totalt. Överlägsen i svenska maratonhistorien. DS.