Motionären mot eliten

I september 2013 på ALJ Open sprang jag mitt senaste banlopp. Då slog jag personligt rekord över 10 000 m sedan under år 2014 eskalerade mina problem med rygg och baksidor så att jag fick ställa in alla banlopp både år 2014 och år 2015. Igår var det dags igen.

 

Vi börjar dock från där vi slutade sist. Efter Stockholm Marathon kändes kroppen ovanligt pigg och förhoppningarna om att kunna köra SM-milen 11 dagar kanske inte var en omöjlighet ändå. Kroppen kändes fräsch och körde ett tröskelpass för att testa formen och då kände jag mig lätt även om det inte gick överdrivet fort men helt ok. Väl till start i loppet gick det istället precis tvärtom. Försökte haka på en klunga med löpare som jag visste sprang bra men det gick bara i 3 km, då var jag redo att kliva av. På den flacka delen som är min styrka flåsade jag som aldrig förr och bävade för avslutningen med Västerbron. Lagom till bron kom jag dock in i andra andningen och trummade på även om farten hade bedarrat betänkligt. Devisen som jag kör efter är best for the day och det gör att jag sällan bryter ett lopp. Kommer i mål och är rejält besviken på tiden och den dåliga placeringen. Går in på 34.06. Över 34 igen. Jag som brukar vara säkerheten själv under 34. Glädjande nog så är jag veteran och till min stora förvåning blev jag trea bland M35:orna och vann en bronspeng på VSM.

 

Efter SM-milen var kroppen långtifrån pigg. Började nästan misstänka att min bekymmer med kroppen hade kommit tillbaka för jag hade en grym träningsvärk i baksidorna och var alldeles öm precis som det kändes under 1,5 års tid när det var som värst. Långsamt gick dock stelhet, ömhet och värk tillbaka och lagom till banloppet på Långlöparnas kväll kändes kroppen ok igen. Fick dock ställa in ett tänkt kvalitetspass för att få lite fart på benen under helgen.

 

Visste inte vad jag hade att förvänta mig av Långlöparnas kväll. Hade ju inte sprungit på bana på 2 år och 9 månader, kroppen var ett osäkert kort och att jobba övertid dagen innan och racedagen hjälpte inte heller med fokus på loppet. Min plan var att börja lugnt men min klunga var så stökig med en viss person som uppenbarligen trodde att han sprang 800 m och behövde skaffa en bra position när han hade 25 varv på sig. Jag drog därför iväg till klungan framför och lade mig sist. Kom ikapp runt första km och öppningsfarten var 3.18 vilket är 33 på milen men lagom till andra km hade farten ökat och på tredje km fick jag släppa. Kroppen svarade inte alls och mindet var trött. Fick känna hur farten sjönk och funderade på att kliva av men slet mig vidare i hopp om att det åtminstone blir bra träning inför framtiden. Blev till slut sist bland herrarna som tog sig i mål på tiden 34.04. Bara två sekunder bättre än på SM-milen och milsvida från min normala standard för nästan 3 år sedan när jag ett mindre bra lopp gjorde precis under 33.30. Blev enormt besviken. Det var i och för sig bara 16 dagar efter maran men tycker ändå att jag borde prestera en bit under 34.

 

Nu blir det lugnt med tävlingar i två veckor och ska försöka få igång lite intervaller för nu finns det en tid att putsa senare i sommar när jag troligtvis springer nästa banlopp. Får också tänka på att huvudmålet denna säsong är att vara hel, få kontinuitet och springa bra på marorna för att kunna bygga vidare till nästa säsong och inte få de avbrott som jag har haft de senaste säsongerna.

 

En kul grej däremot var att Stockholm Marathon visade sig vara DM i maraton för Stockholm och där vann jag silver. Endast en stockholmare före mig i mål således. Kom också som en överraskning men medaljer är alltid kul att få.