Motionären mot eliten

Gjorde ett försök att springa Berlin Marathon trots att de två sista veckorna var en fullständig katastrof. Först var det baksidan som krånglade efter Stockholm Halvmarathon som tvingade mig till vattenlöpning och naprapatbesök sedan blev veckan efter fallet ute på en joggingrunda då knät, revbenen och skuldran fick sig en rejäl törn. Kämpade mot klockan och trodde hela tiden att det skulle lösa sig. Fick börja sista veckan med att ta promenader i två dagar och sedan börja jogga lite smått. Först 2*30 min och dagen efter 2*60 min för att testa knät och få bort segheten i kroppen som kommer när jag vilar. Fredagen innan loppet var det tänkt att jag skulle ha kört 2*50 min varav kvällspasset skulle innehålla tröskelfart. Tröskeln fick jag ställa in med samråd med coachen för det gick inte att springa normalt. Blev nu mer och mer inställd på att det inte skulle bli ett lopp.

 

På lördagen åkte jag, mina föräldrar och min gode vän Robert till Berlin och innan boarding fick jag frågan om hur stor chans det var att jag skulle springa och svarade då 5% chans. Väl framme letade jag upp ett apotek och köpte Voltaren i tablettform som jag tog och gav mig sedan ut på en träningsrunda. Det släppte så pass mycket i skuldran och revbenen att jag bestämde mig för att köra. Kunde springa med en normal teknik trots att knät kändes hela tiden. Den smärta som var kvar kunde jag nog leva med. Nu var klockan strax efter kl 16 på lördagen och starten var kl 9.15 på söndag morgon. Blev att börja ladda för start. Det som jag borde ha ägnat min sista två veckor till och definitivt sista veckan fick jag nu några timmar på mig att försöka fixa mentalt.

 

Åt en trevlig middag på kvällen innan loppet med paret Arthursson, som också skulle springa. Laddade med en stor portion pasta. Sömnen blev sådär men det är inget konstigt inför ett lopp som jag har satsat i ett år på. Det är alltid lite nervöst. Hade missat att få med mig lite grejer eftersom jag inte var helt säker på start men hade åtminstone två extra flaskor med sportdryck som pappa och Robert skulle fixa. Hade planerat att ha en dryckesstation till men det kändes så onödigt att släpa med sig om det ändå inte skulle bli något lopp som det nu ändå blev. Två extra stationer fick räcka. Det är samma som förra året.

 

Startproceduren kan jag sedan förra året och den gick smidigare. Kom iväg bra och såg till att ligga i ett tempo så  att jag skulle öppna halvmaran kring 75 min. Blev lite missar vid vätskestationerna i början så jag tappade min grupp ett par gånger men lät mig inte stressas utan jagade långsamt ikapp när jag kände att det gick nerför på sina ställen. Tror att det kan ha varit kring 10-15 km så började jag helt plötsligt att tappa min grupp igen men denna gång var det för att någon drog upp tempot. Vis från Hamburg så lät jag dem sticka för jag såg på min klocka att jag höll mitt tänkta tempo. Denna gång skulle jag vara kylig. Tyvärr innebar det att jag hamnade själv och märkte fram mot halvmaran att jag tappat några sekunder per km. Tappade sedan mer och mer fart trots att jag inte var speciellt trött men jag ville hålla hela loppet så jag tänkte att jag sparar mig tills sista milen men insåg att sub 2.30 inte skulle vara möjlig så jag började misströsta lite. Fick min extra dryck först av pappa vid 24 km och sedan av Robert vid 32 km. Innan Roberts langning kom en svensk ikapp mig som siktade på 2.32 som jag försökte vara lite farthållare åt fram till att jag fick drycken. Tänkte att jag skulle få en kick och sedan äntligen släppa loss men istället blev det precis tvärtom. Gick inte fortare trots att jag var klar i bollen och justerade tekniken och frekvensen. Hände ingenting. Hade börjat bli varmare och jag hade reagerat på att jag kände mig törstig en stund innan vilket inte bådar gott. Vid en vätskestation hade jag missat vatten trots tre försök att få tag på en mugg från funktionärer och vid det fjärde försöket höll mannen in muggen mot kroppen så att jag verkligen inte skulle riskera att få tag på muggen.

 

Kämpade mig fram mot Branderburger Tor. Visste att morsan skulle stå där och hon berättade sedan att hon nästan hade slagit sig fram för att heja men i år skulle hon inte missa mig! Ser tiden på väg mot mål och känner bara besvikelse trots att jag borde ha varit hur glad som helst att jag ens har lyckats genomföra loppet. Kommer in på 2.34.02 och tror att det är bruttotiden men det visar sig vara nettotiden eftersom arrangören verkar ha satt igång klockan fel. Jag är bara dryga 40 sek snabbare än i Stockholm men borde med en normal uppladdning vara minst 3 min snabbare på denna bana med samma form och helst skulle jag då ha varit något bättre ändå. Tyvärr fick jag för tredje året i rad inte ut mitt bästa. Det går troll när jag ska springa i Berlin. Får satsa ett år till kanske?